Svenska / English

Hundgården - en skräckroman av Kristina Sigunsdotter

Thelma & Louise möter nordisk skräck i

HUNDGÅRDEN

Det är 90-tal i Sverige. Beckomberga, en gång ett av Europas största mentalsjukhus, stänger ner. Psykiskt sjuka människor ska integreras i samhället, många får klara sig själva. En av dessa patienter är Vargen. I Övertorneå står en övergiven gård och väntar på honom. Han har inte varit där sedan han var åtta år, då när polisen kom och tog honom.

Två nyförälskade kvinnor är på en roadtrip, bara en av dem vet att de är på väg till en övergiven gård. Liksom människorna i den närliggande byn känner hon till ondskan som bor där. Men det är inget man talar om. Speciellt inte om det som hände i hundgården.

Fast egentligen började allting för mycket länge sedan. Då när pojken hittades livlös i älven.

När Kristina Sigunsdotter debuterar som skräckförfattare utforskar hon fenomenet vargbarn och ställer sig frågan: Vad händer med en människa som aldrig fått chansen att vara ett barn?

KRISTINA SIGUNSDOTTER

Kristina Sigunsdotter, född 1981 i Västerås, är utbildad etnolog, journalist och dramatiker bosatt i Malmö. Hon debuterade 2011 med lyrikboken Sjöpojken. 2014 kom den kritikerrosade dagboksromanen Rovfåglar osv. och 2017 släpptes hennes första barnbok Min krokodil tror att den är en racerbil. Hon har varit projektledare för bland annat Stockholms Poesifestival, gjort musikaliska samarbeten med bland andra Nicolai Dunger och Georg Riedel och hennes dramatik har spelats på Dramaten och Stockholms Stadsteater. Kristina Sigunsdotter är hyllad för sitt språk och sin förmåga att skildra unga kvinnor i socialt underläge.

Författarintervju

Berätta om din bok!

Den härstammar nog i min fascination för det mänskliga psyket. Jag minns när jag var liten och läste Barbro Lindgrens Världshemligt och Bladen brinner. Jag var trollbunden av hennes beskrivningar av patienterna på Beckomberga. Det är också där min roman börjar. Beckomberga stänger och patienterna ska integreras i samhället.

Utan att säga för mycket så har jag även inspirerats av vargbarn, alltså barn som vuxit upp utan mänsklig kontakt, uppfostrade av djur. Som Oksana Malaya, flickan som levde största delen av sina åtta första år med hundar, vargpojken Marcos Rodríguez Pantoja och “Bird Boy” i Volgograd, pojken som bara kunde kvittra. Det är dessa barns öden, och känslorna de väckt i mig, som skapat fröet till Hundgården.

Något som var viktigt för mig var att skriva en bok med flera starka kvinnokaraktärer. Tanken var att det skulle vara lite Thelma and Louise möter nordisk skräck. Egentligen var faktiskt Hundgården ett filmmanus från början.

Har det påverkat romanen?

Kanske har det gjort texten lite rappare, att jag från början tänkt allt i scener. Det skapar ett bra tempo tycker jag. Dessutom är karaktärer tydliga. Den är nog ganska lättläst på det viset. Lite publikflörtande kanske. Lätt på foten, om en roman kan vara det.

Handlingen i romanen centreras kring en övergiven gård i de tornedalska skogarna. Du bodde själv i en stuga i skogen när du skrev boken …

Ja. Jag var tvungen att dra från Stockholm. Behövde känna mig fri och då måste jag ha skog omkring mig. Jag bodde ensam på gården där min pappa växte upp, där spiltorna gapade tomma i den gamla ladan och maskiner stod och rostade. Känslan av övergivenhet var en stor inspiration till Hundgården. Det finns något kittlande i ödehus. Spåren av djur och människor.

Blev du aldrig rädd?

Jag känner mig tryggare i skogen på natten än jag gör i staden på dagen. Även om jag älskar att vara ute och festa med mina vänner så är jag väl lite av en ensamvarg. Det hände ju att jag skrämde upp mig själv, men jag var nog tuffare då. Jag har ju hunnit bli mamma sedan jag skrev manuset och nu när jag skulle gå in och göra slutredigeringen så kände jag att fan vilken obehaglig människa som har fantiserat ihop det här.

Det låter ganska romantiskt också, att flytta ut på landet.

Ja, jag ju en sucker för romantik. Och egentligen är ju Hundgården en kärlekshistoria.

På vilket sätt?

Det där traditionella hur kärleken kämpar mot ondskan. Men kärleksparen i romanen är verkligen inte traditionella!

Det är en del köttiga sexscener …

Ja haha. Trots att Bodil Malmsten en gång skrev till mig: ”Fortsätt med romanen Kristina – arslet ur vagnen nu. Och ingen porr!” Jag verkar helt enkelt inte kunna låta bli. Men man kan ju undvika metaforer som “svallande sädesfält” och “kniven i smöret”… Jag vet att många författare skippar allt för ingående sexscener, men jag tycker om att skriva om sex, att beskriva känslan av det djuriska i det.

Vad är det bästa med att skriva?

Det kanske låter högtravande men när jag blir påverkad av min egen text, i det här fallet när texten skrämmer mig. Eller när en jag får till en riktigt snygg mening. Det är mitt knark. Språket är otroligt viktigt för mig. Därför tar det också ganska lång tid för mig att skriva böcker. Jag är extremt petig med att det ska vara bra språk. Så är såklart läsarnas reaktioner också ett slags knark.

Hur är relationen med dina läsare?

Jag älskar mina läsare. Jag fick ett brev av en tjej en gång där det stod att jag var hennes systersvulst. Lite så känner jag för dem, de är mina systersvulster. Männen också!

Vilka författare inspireras du av?

Det är verkligen olika beroende på vad jag skriver på för tillfället. Allt från Bodil Malmsten till Stephen King. Sara Stridsberg och John Ajvide Lindqvist såklart. Min kompis Ester Erikssons serier är jävligt roliga och smarta och inspirerande. Monika Fagerholm har varit min mentor när jag skrivit Hundgården och jag älskar hennes stil. När jag skriver för barn så är Ulf Stark min största inspirationskälla. Jag skrev min första scen för teatern i hans rymdepos Apiara och sedan dess har han varit min mentor när jag skrivit för barn. Han är extremt inspirerande. Jag saknar honom fruktansvärt mycket.

Din förra bok Min krokodil tror att den är en racerbil gavs ut av barnboksförlaget Bonnier Carlsen. Och nu kommer du med en skräckroman?

Det kanske är lite schizo. Men jag tycker om att blanda, skriva både jättegulliga saker och jätteläskiga saker. Det gäller ju att ha lite balans i tillvaron haha.

Vad skriver du på nu?

En bok om monster för barn i Harry Potter-åldern och så skriver jag faktiskt på en självhjälpsbok! Den ska hjälpa unga människor sluta självskada och jag skriver den tillsammans med min före detta psykolog, Marie Svensson.

Hundgården utspelar sig på nittiotalet, varför?

För att jag älskar nittiotalet. Musiken. Filmerna. Modet. Det är mitt årtionde. Det jag kan bäst. Det var en spännande tid, precis innan sociala medier började styra människors liv. Nittiotalet var lika radikalt som det var oskuldsfullt. Mycket hände i samhället. Tänk bara sjukvårdsreformen när alla mentalsjukhus plötsligt skulle stänga ner.

Vem var du själv på nittiotalet?

Nittiotalet var ju när jag gick från att vara ett barn till att bli nästan vuxen. 1995, då boken utspelar sig, var jag fjorton år. Jag bodde i en håla utanför Västerås, läste böcker, lyssnade på punk och hade Dr. Martens, uppsparkade så stålhättan syntes. Älskade Broder Daniel och hatade hockeykillar. Speciellt en som hette Anders, vars favoritsysselsättning var att tafsa på tjejer. Han gillade inte att jag var feminist, satte sig alltid bakom mig på bussen och sparkade på mitt säte hela vägen hem. Därför finns det nästan alltid en ond person i mina böcker som heter Anders.

Du skildrar en del övergrepp på kvinnor i boken.

Ja, jag har tänkt mycket på det nu med metoo-revolutionen. Att övergrepp mot kvinnor sipprar in i mitt skrivande, nästan omedvetet. Både sånt jag själv varit utsatt för och saker jag hört och läst om. Att bli utsatt för övergrepp har varit en del av att växa upp från flicka till kvinna. Men kanske kommer det ändras nu.

Och vem är du nu?

En morsa som drar barnvagn i Malmö! Min systerson sa en gång att jag är en barnvuxen, vilket jag tycker är en fantastisk komplimang. Jag tycker om att vara ute och leka med min son August. Särskilt i bokskogarna och stadens magiska parker. Så är jag fru också, till min man Johan som är hjärnforskare. Men precis när vargtimmen övergår i morgon, när familjen sover och det nästan fortfarande är natt, då går jag upp och är författare. Det är en särskilt bra tid för att skriva skräckromaner.

Pressinfo

Release: 2017.12.11
Intervjuer och recensionsexemplar: press@skrona.se
www.skrona.se
www.kristinasigunsdotter.se

Pressbilder